Berättelser

Vilka berättelser skulle du säga är bärande i vår kultur?

Vad är fördelarna / nackdelarna med de berättelserna?

Vad är ett vackrare narrativ?

Dessa frågor känns nästan lite övermäktiga. De väcker så många tankar, men det är svårt att få ner dem i en text.

Mina tankar vandrar till många olika berättelser som berättas i vår tid. Framförallt berättelser om människan som känns begränsande, vilseledande och destruktiva.

Det får mig också att inse att det verkligen är så att vi lever i berättelser, både våra egna personliga berättelser, men också våra kollektiva. Jag tror att vi kanske behöver göra det som samhälle. Att enas kring någon gemensam förklaringsmodell, för att livet blir lite lättare då. Lite mer förståeligt.

Berättelser kan vara både upplyftande och destruktiva. De kan begränsa oss, och de kan ta oss framåt. Så vilken berättelse vi väljer att berätta är egentligen avgörande för vilket liv vi kommer att få, både på en individuell och global nivå.

En av de berättelser som jag upplever målas upp idag är berättelsen om människan som ond. Det gör så ont i mitt hjärta när jag skriver det, för i min värld är det så långt ifrån sanningen.

Jag tror inte att människan är ond av naturen. Jag tror inte det ligger i vår natur att döda andra människor eller att såra eller skada andra varelser. Det är handlingar vi endast kan utföra när våra hjärtan är stängda. Och ärligt talat så känns det ibland som att det här samhället nästan är designat för att stänga våra hjärtan.

Dessutom pratas det sällan om att de människor som begår de här inhumana handlingarna oftast är de som lider mest. För att de själva har utsatts för trauma av något slag och inte fått den hjälp de behövt för att hantera det.

Det går inte att förneka att den största “berättarrösten” i vår tid är media. Vad händer med oss när vi dagligen matas med berättelser om mord, krig och katastrofer? Vilken bild får vi av människan? Är det något som ökar tilliten mellan oss? Eller är det något som skapar rädsla och misstro?

Jag tror att vi människor är oerhört lättpåverkade och formbara och att vi är kapabla till att agera på båda ändarna av spektrumet. Vi har potential till att vara osjälviska, givmilda och empatiska. Och likaså har vi potential till att vara själviska, elaka och t.o.m. begå våldsamma handlingar mot varandra.

Frågan är vilken del av oss som matas?

För även om det är sant att det sker fruktansvärds saker i världen varje dag så händer det ju också varje dag minst lika många (om inte fler) positiva saker i världen. Bara det att varje dag överlever ju faktiskt miljarder människor. Varje dag väljer miljarder människor att INTE begå våldsbrott mot någon annan. Varje dag sker miljarder kärleksfulla små handlingar världen över. Sånt som vi inte ser på media, men det sker ju likaväl.

Varje dag jobbar miljontals människor för en bättre värld. Varje dag bryter någon ett generationellt trauma någonstans. Varje dag blir någon friskförklarad från en sjukdom. Varje dag säger någon ja till att spendera resten av sitt liv med en annan människa. Varje dag sker så många vackra saker. Vad skulle hända med oss om vi istället matades med detta? Jag vågar gissa att det skulle öka vår livskvalité något enormt. Att det skulle göra oss till betydligt mer tillitsfulla, trygga och mindre våldsamma människor.

Så ja, vilken berättelse vi lever i är verkligen avgörande för hur vårt liv kommer att se ut. Det är svårt för oss att ändra hur media målar upp narrativet, men vi kan välja att vara medvetna om det och fortsätta ifrågasätta det och vi kan faktiskt också välja att dra ner på vår konsumtion av det. Som Chimamanda Ngozi Adichie pratar om i sitt Ted Talk "The danger of a single story", det media förmedlar är inte osant, men det är ofullkomligt, för det är långt ifrån hela sanningen.

Avslutar med ett positivt alternativ. ;)