Vad är det att vara svensk?

Det här är ett jätteintressant ämne tycker jag och något jag har funderat över mycket.

Under åren jag reste kände jag ett starkt motstånd mot Sverige. Jag undvek t.o.m. att prata med andra svenskar om jag mötte dem utomlands för jag ville inte ha någonting med Sverige, eller min egen svenskhet, att göra.

Ju mer jag utforskade andra kulturer och synsätt, desto mer bleknade den svenska kulturen i mina ögon.

Jag minns t.ex. min första resa till Grekland och hur när jag kom hem blev jag så chockad över att ingen kollade mig i ögonen. Det kändes så sorgligt och var en av anledningarna till att jag kände att jag behövde resa bort igen. Jag behövde bli sedd i ögonen.

Min bild av Sverige då var att det var dött, intetsägande och deprimerande. Kallt, grått och tyst. Jag kände mig inte levande när jag var hemma. Men när jag reste kom jag till liv. Jag blev till i mötet med människorna. Möten jag inte kände att jag kunde ha här i Sverige, här var alla så inrutade och "följa John". Alla levde samma liv och ingen verkade kunna tänka sig ett liv utanför universitetet eller jobbet. Jag ville ha mer. Jag ville ha djup och mening, äventyr och livsexistentiella samtal. Jag ville leva på riktigt! 

Jag minns också att jag inte ville identifiera mig som svensk och att jag mer och mer tyckte att nationalism var en märklig grej. Som att någon hade ritat några linjer på en karta och plötsligt är den där personen tysk och den där är australiensk och en annan är viatnames. Det stämmer ju inte, vi är ju bara människor. Visst, vi har växt upp i olika kulturer och de har format våra beteenden på olika sätt, men under det där så är vi ju samma. Vi har alla känslor. Vi har alla tankar. Vi bär alla på drömmar och rädslor och vi vill alla bara bli älskade för de vi är. Känna att vi hör hemma.

Det var så skönt, minns jag, att skala av mig alla mina roller och bara landa i att jag var en människa på jorden. En världsmedborgare. Behövde inte passa in i några fack, jag kunde vara vem jag ville när jag ville och för varje människa jag träffade kunde jag berätta en ny historia. Inte så att jag ljög, jag berättade sanningen från olika vinklar.

Det tyckte jag också var väldigt befriande. Vi människor, vi är ju så mycket. Bland vänner och familj t.ex. så är det lätt att fastna i en berättelse om sig själv, men i själva verket så är man ju ett resultat av flera olika berättelser på samma gång.

Efter ungefär 4 år (hade varit hemma emellan för att jobba och spara ihop respengar) så började jag för första gången känna att jag ville komma hem till Sverige på riktigt. Det var som att något i mitt hjärta började mjukna inför tanken av Sverige. Det började öppnas upp för mildheten, för det tysta och försiktiga. För det vilsamma och lugna. För skogarna och sjöarna. Det var också en stark känsla av att jag ville tillbaka till mina rötter. Att det fanns något viktigt i det där och att oavsett vad jag tycker om den svenska kulturen så är det där jag kommer ifrån. Att det finns något stort och viktigt i att hedra det. 

Jag insåg också att det fanns saker jag flydde ifrån som jag bara kunde möta i Sverige. Jobbiga upplevelser av utanförskap från när jag var liten, som sedan hade blivit till en större känsla av att inte tillhöra. Något jag inte riktigt var i kontakt med när jag reste, men som triggades igång varje gång jag var hemma. Jag visste att jag aldrig skulle bli riktigt hel om jag inte mötte de här delarna i mig själv.

Så jag tog mitt pick och pack och åkte hem, utan att veta var jag skulle bo eller vad jag skulle göra.

Saker löste sig på ett näst intill magiskt sätt när jag kom hem, vilket jag såg som ett tecken på att jag hade tagit rätt beslut. En jättefin liten etta i Lund landade i mitt knä, och plötsligt började jag träffa fler och fler likasinnade människor. Människor som inte ville leva i boxar. Människor som ville vara fria, som jag. Människor som också ville dansa fritt, sjunga högt och komma samman i sårbarhet och autenticitet. Människor som också ville utvecklas och leva från hjärtat. Jag började gå på kirtans, ekstatisk dans och kvinno cirklar, här i Skåne. Jag hittade människor som kändes som själsfränder. Jag blev introducerad för Ängsbacka, en kursgård för personlig utveckling i Värmland, som blev en viktig del av min resa och hjälpte mig att återkoppla med jorden och naturen i Sverige på ett sätt jag aldrig gjort förut.

Jag upptäckte en ny sida av Sverige. En öppnare och friare sida. Och jag insåg att den här sidan alltid hade funnits, men jag hade inte varit redo för den. Jag behövde göra en inre resa för att min yttre verklighet skulle kunna reflektera det.

Nu är det flera år sedan jag reste. Jag har vant mig vid Sverige igen. Vant mig vid tystheten, blygheten och försiktigheten. Jag kan fortfarande tycka att det är sorgligt att vi inte kommunicerar mer, "främlingar" emellan, men jag tror inte att det påverkar mig lika mycket längre eftersom jag har hittat sammanhang där jag verkligen känner mig sedd. Jag blir sedd i ögonen nu.

Kanske kommer jag att flytta utomlands en dag. Men just nu känns det som att det är i Sverige jag ska vara.

Jag ser fortfarande nationalism som en konstig grej och jag håller fast vid tron om att vi alla bara är människor på jorden. Men såklart blir vi påverkade av kulturen vi växer upp i.

Som allt annat så kan jag se att den svenska kulturen har många sidor. Skuggsidorna som jag upplever är:

- Jantelagen

- Tystheten

- Blygheten

- Fyrkantigheten

- Rädslan för kontakt

- Ordet "lagom" 

Ljussidorna av det som jag ser dem är:

- Ödmjukheten

- Lugnet

- Inkännandet

- Uppskattning av och hedrandet av strukturer, som t.ex. att stå i kö eller komma i tid

- De vi väljer att öppna upp oss för, gör vi det verkligen för. Och det finns en pålitlighet och tillit där som kanske inte finns på samma sätt i länder där "alla pratar med alla".

- Ordet "lagom" 

Avslutar med några bilder från min tid i de värmländska skogarna. Aldrig har jag känt mig mer hemma än under dessa skogspromenaderna. Från sensommar till vinter.