Humanism

Vad kan vi göra för att odla vår mänsklighet som personer och samhälle?

Vad ger dig hopp om vår värld?

Det som kommer till mig först är ordet kärlek. Jag vet, vi har hört det så många gånger. Det är klyschigt och uttjatat, men kanske det är det av en anledning. För att det är sant. Jag tror att vår värld behöver mer kärlek. Eller som Rumi säger: “Your task is not to seek for love, but merely to seek and find all the barriers within you that you have built against it.”

Jag tror det är naturligt för oss människor att älska. Att leva med öppna hjärtan, så som barn gör. Det är vår värld som lär oss att döma, stänga av, kategorisera och placera människor i fack. Ett barn ser inte skillnad på ett mörkhyat barn och ett vithyat barn, det ser bara ett annat barn.

Ju äldre vi blir, desto mer “rustade” blir vi. Vi lär oss att den här världen är hård och för att klara sig behöver vi skydda våra hjärtan. Vi lär oss att vi inte kan lita på andra människor, kanske genom egna upplevelser eller från det vi får lära oss av vår familj och människorna omkring oss.

Det hjälper ju inte heller att nyheterna dagligen pumpar ut det absolut mest fruktansvärda av mänskliga handlingar, vilket egentligen är en väldigt liten del av allt som sker, men det är det som visas. Det är det vi får höra, konstant. Inte konstigt att vi inte litar på våra medmänniskor.

Tänk om vi fick höra om allt det fina som händer i vår värld på en daglig basis. Om alla som överlevde den dagen, om folk som tillfrisknade från sjukdomar, om alla goda handlingar som utfördes, eller varför inte om alla gräsrotsorganisationer som dagligen kämpar för en mer rättvis värld? Varför hör vi aldrig om dem? Varför får vi aldrig några positiva nyheter?

Det är verkligen en utmaning att leva i den här världen med ett öppet hjärta, men jag tror att det är det som är själva grejen, själva poängen liksom. Så känns det iaf för mig.

Och det innebär ett inre arbete. Det innebär att utveckla sin självkännedom och att ta ansvar för sina känslor och reaktioner, att istället för att projicera sina känslor utåt och direkt skuldbelägga sin omvärld, vända blicken inåt och säga: “Okej, detta triggar något i mig. Vad intressant. Undrar vad det kan bero på?” Missförstå mig rätt, ibland beter sig andra människor fel emot oss och då är det såklart viktigt att sätta gränser och kanske i vissa fall, bryta bandet till just den personen. Men jag tror att vi ofta undviker att gå in i oss själva och känna efter vad som händer i oss på ett djupare plan. Vi verkar ofta ha lättare för att gå in i ilska och fördömande, när det som egentligen händer kanske är att vi känner oss sårade.

Vi pratar så mycket om intelligens och högt iq i vårt samhälle, men den känslomässiga intelligensen, den värderas inte alls lika högt, trots att så mycket av våra val och handlingar styrs av våra känslor.

Så jag tror att den största gåvan vi kan ge den här världen är vårt eget inre arbete. Jag tror egentligen inte att vi kan förändra världen omrking oss, men vi kan förändra oss själva, och det kan få ringar på vattnet. För vi är en del av en helhet och allt vi gör påverkar vår omgivning, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Alla tankar vi tänker, känslor vi känner, ord vi använder, det är en energi vi skickar ut. Den energin mixas samman med alla andra energier som en enda stor energi-kompott. Så vilken energi vill du addera i blandningen?

När jag minns det här, då känner jag hopp. För då känner jag även en styrka och kraft. Jag vet att jag kan bidra till en bättre värld genom att ta ansvar för min egen personliga läkningsprocess. Genom att våga känna mina känslor och möta hela mig själv. Se mina egna skuggor, mina egna tillkortakommanden. Var flyr jag? Vad vill jag inte titta på? Vilka övertygelser bär jag på? Men även att lära mig se mitt eget ljus och bli medveten om hur jag talar till mig själv. Bemöter jag mig själv med den kärleken som jag vill bli bemött av andra på? Vilka röster har jag internaliserat som inte är mina egna? Osv.

Jag tror verkligen att när vi läker våra egna sår så hjälper vi även till att läka det kollektiva. Och det i sig tycker jag känns som en värdig insats för mänskligheten.