Min bakgrund

Hur summerar man egentligen sin bakgrund? Så många olika infallsvinklar att utgå ifrån, olika perioder som har format mig på olika sätt. Var ska man zooma in? Var ska man zooma ut? Jag antar att jag börjar från början.

Jag är född och uppväxt i Trelleborg. En stad jag aldrig har tyckt om och som aldrig har känts som hemma. Jag växte upp utan syskon, men med två kärleksfulla och närvarande föräldrar. Dock så var de varandras motsatser och skilde sig när jag var 6 år, så jag bodde hos dem varannan vecka under min skoltid. Jag tror inte att deras skilsmässa påverkade mig på ett negativt sätt, jag minns att jag tyckte det kändes coolt att ha två hem. I efterhand har jag dock insett att en del av mig alltid har känt sig lite splittrad och jag undrar om det kan ha sin grund där ändå.

Hur som helst, skolan var en jobbig plats för mig. Jag var högkänslig och blyg och jag sög åt mig min omgivning som en svamp. Allra helst ville jag bara sitta i ett lugnt rum och rita med fröken, men miljön omkring var ofta stökig. Många utåtagerande elever och mycket mobbning. Jag hade svårt för att hitta vänner, jag ville hellre spendera tid med de vuxna. Där kunde man ha bättre konversationer tyckte jag.

I fjärde klass bestämde jag mig, tillsammans med mina föräldrar, för att byta skola. De förstod att jag inte mådde bra där jag var. Så jag bytte till en mindre skola med bara 15 elever i min årskurs. Här gick det till en början bra, men efter ett tag så började jag bli retad, framför allt av killarna i klassen. Jag tror att det var för att jag var duktig i skolan och vågade säga emot killarna om de var stöddiga eller så. Då blev jag deras måltavla. De gick mest på mitt utseende och sa att jag såg konstig ut och att jag luktade äckligt. De kallade mig “loppsäcken” och “dubbelhakan” och sa att mitt hår var äckligt för att det var så tunt. Varje gång lärarna tittade bort så tog de sin chans för att provocera mig på något sätt. Eftersom det inte fanns någon där att försvara mig så fick jag försvara mig själv. Jag behövde låtsas att deras ord inte kom åt mig, så jag tryckte ner det. Svalde det för att visa mig stark och osårbar.

Tänk att en sådan liten grej kan skapa så djupa ärr. Jag tror att jag internaliserade mycket av det där och skapade så småningom en inre mobbare som än idag kan vara väldigt högljudd.

När jag var 15 år flyttade jag till Lund med mamma. Vi var båda trötta på Trelleborg och ville ha en nystart. Jag började på Katedralskolan och det var verkligen en vändpunkt för mig. För första gången passade jag in bland mina jämnåriga, jag var inte konstig. Jag var välkomnad och accepterad precis som jag var och människor var genuint intresserade av att lära känna mig. Men jag hade svårt för att acceptera deras kärlek, i mitt huvud såg jag mig fortfarande som en outsider och den där inre mobbaren började bli starkare och starkare. Mest av allt hade jag svårt att acceptera mitt utseende. Jag tyckte att jag var otroligt ful och äcklig och började spendera timmar framför spegeln med att studera mitt utseende och allt som jag tyckte var fel. Jag grät och grät framför badrumsspegeln och drömde om den dag jag skulle bli vuxen så att jag kunde operera om hela ansiktet. Jag utvecklade kontrollbeteenden och ritualer för att hela tiden kontrollera mitt utseende, vilket gick ut över både mitt sociala liv och skolan. Jag självskadade och använde alkohol som ett sätt att fly från känslorna.

När mamma fick reda på hur jag mådde så tog hon mig till bup och där blev jag diagnostiserad med dysmorfofobi. En form av ocd där man fixerar vid upplevda fel av sitt utseende. Men jag trodde inte riktigt på det, i min värld var jag bara ful.

Men trots en högljudd inre kritiker så var gymnasiet även en väldigt rolig och livfylld tid för mig. Det var en tid av gemenskap och nya upplevelser och många första-gången-upplevelser. Första festerna, första vännerna, första pojkvännen. Jag är så tacksam för att mamma tog beslutet att flytta dit, det blev en ny början för mig.

Efter gymnasiet började jag jobba timmar inom vården i Lunds kommun och på helgerna jobbade jag i garderoben på en nattklubb i Trelleborg. Det var här jag blev tipsad om ett säsongsjobb i Grekland, något som till en början inte alls kändes som något för mig, jag var egentligen inte mycket av en festare. Men någonting med det där erbjudandet kändes lockande och till slut bestämde jag mig för att säga ja. Det var under den här resan jag träffade Albin, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det var han som aktiverade mitt spirituella uppvaknande, som blev början på mina större resor och min spirituella resa.

Jag reste i flera år och mellan mina resor kom jag hem och jobbade hårt för att spara pengar så att jag kunde resa igen. Det var en expansiv tid fylld av äventyr och upplevelser. Men det var absolut inte bara rosor och regnbågar, det fanns många utmanande upplevelser på vägen, men de bidrog också till den största utvecklingen.

2019 var första gången jag kom hem till Sverige utan att “behöva” det, utan för att jag ville. Jag kände att det var dags. Jag längtade efter att återkoppla med mina rötter och möta det som jag kände att jag också flydde ifrån. Jag ville hitta min roll i Sverige.

Jag tror att det kan vara lättare ibland att vara sitt autentiska jag när man hela tiden är på nya platser och träffar nya människor, då är det liksom lättare att släppa sitt förflutna. Men när man befinner sig i familjära miljöer med familjära människor, då är det lite svårare. Det krävs mer jobb för att leva ett helt autentiskt liv, det har iaf min upplevelse varit. Det är lätt att fastna i roller och mönster som egentligen inte längre överensstämmer med vem man är. Jag tror att det är den processen jag har varit i de senaste åren och på många sätt fortfarande är i. Att leva autentiskt HÄR. Vara sann mot min själ och mitt hjärta.

Jag lever fortfarande med BDD och har faktiskt aldrig gått i terapi för det som vuxen, men det är något jag vill göra. Jag hade nog inte riktigt förstått till vilken grad det påverkar mig förrän jag träffade min nuvarande partner. När jag har delat för honom hur mycket tid och tankekraft det tar upp och hur mycket det begränsar mig i min vardag och framför allt i sociala sammanhang, så har jag förstått att det inte är hållbart.

Jag har alltid varit en person med väldigt starka känslor, vilket jag ser som både ett hinder ibland men också en välsignelse. Min största passion i livet är just känsloarbete. Jag tycker det är otroligt spännande och fascinerande att frigöra känslor från kroppen på olika sätt. Jag tror att vi samlar på oss mycket sorg och smärta under livet och om vi inte får / kan uttrycka det i stunden så kan det fastna i vår kropp och blockera oss på olika sätt. Jag tror även att medveten närvaro är nyckeln för att låsa upp de här känslorna och att ha ett tryggt space för att göra detta på. Därför drömmer jag om att jobba som någon form av terapeut, gärna en kombination av samtals- och kroppsterapeut. Jag vill vara det där trygga spacet som kan hålla space för det sårbara och känslosamma i någon annan. Jag vill hjälpa det att komma ut.

Jag tror mycket på att allt som händer händer oss av en anledning. Jag tror att det finns en större plan och att vi är här på jorden för att utvecklas och växa som människor. Jag tror att vår största smärta också är vår största medicin, om vi kan lära oss att använda och transformera det.

Jag avslutar med ett av mina favoritcitat av min favorit-poet, Rumi.