Min fråga

Vad är din fråga?

Jag har många frågor. Många frågor som rör vår värld och min roll i den. Men om jag ska försöka sammanfatta det med en fråga så blir det något i stil med: Hur kan jag vara i världen, men inte av den? Med andra ord, hur kan jag vara i den här världen fysiskt utan att formas för mycket av dess värderingar?

Varför är den här frågan så viktig för just mig? För att svara på det behöver jag gå tillbaka lite i tiden. Jag vill dela med mig av en upplevelse jag hade när jag var 19 år som kom att markera ett tydligt före och efter på min väg.

När jag var 19 år så upplevde jag ett s.k. spontant spirituellt uppvaknande. Det inträffade genom ett till synes helt vanligt möte med en annan människa, men på något mystiskt sätt så var det som att mötet mellan våra själar aktiverade ett skift i medvetenhet hos mig. Det var intensivt och surrealistiskt. Som att en lampa plötsligt tändes inuti mitt sinne och på en sekund så släppte allt. Hela min kropp började skaka och det kändes som att min identitet lämnade mig.

I efterhand har jag förstått att det jag upplevde var en tillfällig egodöd. Sarah Regan som skriver för mindbodygreen beskriver det såhär:

“Ego death is the (often instantaneous) realization that you are not truly the things you’ve identified with, and the “ego” or sense of self you’ve created in your mind is a fabrication. In some instances, it can offer a profound feeling of peace and connectedness with all that is, as the walls of separation that the ego creates come crumbling down.” Länk: https://www.mindbodygreen.com/articles/ego-death

Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om den här upplevelsen och på vilket sätt det har påverkat mig, men för att hålla det kort går jag vidare. 

Denna mystiska upplevelse blev iaf början på min spirituella resa. Det var detta som gjorde att jag började resa. Jag hade upptäckt att det finns så mycket mer till vår verklighet än vad vi har fått lära oss och jag ville veta mer. Sverige kändes plötsligt som en bubbla som inte kunde rymma min inre expansion och jag behövde andrum. Jag behövde frihet, äventyr, nya miljöer och upplevelser. Så jag gav mig ut och upplevde. Backpackade i Asien, Australien, Nya Zeeland. Jag volontärade, arbetade, bodde i communities och utforskade olika levnadssätt och perspektiv.

Det var en tid av expansion och lärdomar. Jag är så otroligt tacksam för allt jag fick uppleva, både det ljusa och mörka, för allt det där formade mig. Det gav mitt inre rikare nyanser och det stretchade mina horisonter.

Men efter en tid så började jag inse att mina resor inte bara handlade om en längtan efter expansion, det var också en del av mig som var på flykt. Flykt från någonting i Sverige som jag inte ville möta. Vad visste jag inte, men jag visste att det enda sättet för mig att bli en hel människa var att möta detta. Så jag åkte hem.

Nu har jag snart varit hemma i 4 år. Mycket har hänt, både vackra och jobbiga saker, som alltid på livets resa. Bland de vackra sakerna så har jag träffat många likasinnade människor här i Skåne, människor som också ser på livet med förundran och som också vill växa och utvecklas. Människor som inte är rädda för att ställa de stora frågorna eller att blicka inåt. Människor som också vill känna sig levande och fria och som vill leva i kontakt med sina hjärtan. Jag har även volontärat ett halvår på Ängsbacka kursgård i Molkom, vilket var en djup och läkande upplevelse för mig där många pusselbitar föll på plats inuti. Och förra hösten så återförenades jag med min nuvarande sambo som jag nu ska flytta till Malmö med.

Mycket fint har hänt. Ändå har jag känt mig lite fast den senaste tiden, som att jag tragglar mig fram men inte riktigt hittar rätt. Jag försöker få ihop de här pusselbitarna i det stora livspusslet. Försöker vara sann i en värld som ofta känns... osann. Försöker hitta min plats.

Så hur hänger allt det här ihop med min fråga? Kanske är det jag försöker få sagt att min själ känns så FRI, och den har svårt ibland för att anpassa sig efter strukturer och mallar som den inte harmoniserar med. Det blir lätt att jag stänger av och att min låga liksom släcks.

Därför längtar jag ibland bort, efter att resa igen eller bosätta mig i nåt community långt ifrån samhället vi lever i. En annan del vill stanna kvar och vara förändringen jag vill se här. Förändra inifrån och ut. Jag har en stark tro om att de som känner att de inte passar in i vår värld är här för att förändra den, den tanken ger mig hopp.

Jag har vingar, men jag behöver djupare rötter. Jag vill stå stadigare på jorden och tala min sanning tydligare. Vara den jag är, fullt närvarande och autentisk. Förkroppsligad.

Så det är min fråga. Hur kan jag vara i den här världen men inte av den?

Tack för din läsning. ❤