Att vara vaken

Vad betyder det för dig att vara vaken?

Vilka vägar leder till uppvaknande?

Hur vet man om någon är vaken, eller hur vet man om känslan av uppvaknande stämmer?

Vad kan det kosta och vad kan man vinna på att få nya transformerande insikter?

Det här är så spännande frågor som har utgjort en stor del av min resa de senaste åren. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så upplevde jag ett skifte i medvetenhet för några år sedan, vilket blev början på min andliga resa och mitt sökande. Upplevelsen där och då var verkligen att “vakna upp”. Det kändes som att jag hade sovit i hela mitt liv och nu hade ett ljus tänts inuti mitt medvetande. Jag kände mig mycket mer alert, närvarande, klar. Jag förstod plötsligt saker på ett sätt jag inte hade gjort  innan och jag kände mig liksom ett med min omvärld.

Det är svårt att förklara en sådan upplevelse för någon som inte har upplevt det, för det blir så abstrakt och intellektet vill såklart försöka förstå det, analysera, kategorisera. Men den här upplevelsen sträcker sig egentligen bortom intellektet, och därför går det nog inte riktigt att förklara i ord. 

Hur som helst, det som hände efteråt var att jag med tiden började tappa den där vakna, alerta, klarseende känslan mer och mer. Mitt ego återgick sakta men säkert till sina gamla mönster, även om en beständig förändring hade skett. Adyashanti, en andlig lärare, skriver i boken “The end of your world” att detta är vanligt vid vad han referrerar till som "non-abiding awakenings", alltså tillfälliga uppvaknanden. 

“The glimpse of awakening, which I call non abiding awakening, is becoming more and more common. It happens for a moment, an afternoon, a day, a week - maybe as long as a month or two. Awareness opens up, the sense of the separate self falls away - and then, like the aperture on a camera lense, awareness closes back down. All of a sudden that person who had previously perceived true nonduality, true oneness, is quite surprisingly now perceiving in the dualistic “dream state”. In the dream state, we’re back in our conditioned sense of self - in a limited, isolated sense of being.”

Adyashanti menar alltså att uppvaknande handlar om att vakna upp från egot - det separata jaget. Identiteten. Man menar att detta är en illusion, illusionen om separation. Och att egentligen så finns inte “jag” och "du". Allt är ett och allt är medvetenhet.

Att vara i det där tillståndet var otroligt harmoniskt. Det var som att jag blev ett vittne till min egen upplevelse av verkligheten, snarare än mig själv. Och det intressanta var att allting fungerade ändå som vanligt. Jag kunde prata, jag kunde gå, jag kunde göra allting, men det var som att jag inte längre gjorde det själv. Det fanns ett flow i min tillvaro, där livet liksom vecklades ut av sig själv utan att jag på något sätt behövde försöka styra eller kontrollera det.

När den där känslan började avta så började mitt sökande. Jag ville förstå vad jag hade upplevt och jag ville tillbaka till det där otroligt harmoniska sinnestillståndet. Jag reste till Thailand för jag trodde att om jag bara åkte så långt bort som möjligt från allt det som var familjärt så skulle klarheten och den inre harmonin att återfinna sig. Oj, så fel jag hade. Men oj, vilken resa det blev.

De första åren efter detta var jag väldigt fäst vid termerna “vaken” och “upplysning”. Jag jagade ett högre medvetandetillstånd. Jag upplevde att jag hade “somnat” igen, och jag behövde komma tillbaka till det vakna tillståndet. Men jag förstod inte vad det innebar att sova eller vara vaken, för jag försökte förstå det med mitt intellekt. Så jag slukade andliga böcker och började experimentera med substanser för att försöka ändra mitt medvetandetillstånd. Jag började se egot som något dåligt som behövde utplånas för att jag skulle kunna känna inre frid igen och började mer och mer att göra avkast på allt som varit jag. Det blev en jakt, ett sökande, som tog över min tillvaro mer och mer. Detta resulterade faktiskt i att jag självmant la in mig själv på psyk i Lund för det hela gick så långt att jag började uppleva väldigt obehagliga sinnestillstånd.

Vad jag lärde mig av detta är att sinnet är både kraftfullt och otroligt sårbart på samma gång och ska inte experimenteras med på det här sättet. Efter det började jag ta det lite mer lugnt. Jag fortsatte med mina resor ut i världen men jag försökte att luta mig tillbaka lite mer och njuta av livet stället för att jämnt försöka förstå mig på det.

Med tiden så har min syn på vakenhet och upplysning förändrats. Min relation till andlighet idag är helt annorlunda än den var för 5 år sen. Man kan nästan säga att jag i början ville komma ut från min kropp genom att transcendera min fysiska upplevelse. Nu vill jag komma IN i min kropp genom embodiment, alltså förkroppsligande.

Mitt ideal är inte längre en upplyst ego-lös person som sitter på ett berg och mediterar, utan snarare en väldigt mänsklig människa som lever ett autentiskt liv, i kontakt med sitt hjärta och sina känslor. Någon som är närvarande, sann, och som följer sin intuition och sina drömmar. När jag skriver det så inser jag att jag på många sätt redan gör det, vilket känns fint. Skönt. Jag inser att jag inte är lika sökande längre. Jag är här, på livets resa. En ständig upptäcktsfärd utan slut. Ett evigt expanderande och kontraherande om vartannat och allt är precis som det ska.