Att brinna och brännas ut

- Vad är utbrändhet och varför är så många utbrända idag?
- Hur skulle samhället se ut för att människor inte skulle bränna ut sig?

När jag började reflektera kring de här frågorna så var det en sak som kändes väldigt tydlig, nämligen kopplingen mellan oss människor och planeten. Att det vi gör mot planeten är exakt samma sak som det vi gör mot oss själva. När jag tänker på det skulle t.o.m. ordet "utbränd" kunna likställas med den globala uppvärmningen vi står inför. Men mer om detta samband längre fram.

Frågan är varför? Varför bränner vi ut oss själva och jorden? Vad är den förintande elden och vem håller den vid liv?

Det finns många infallsvinklar att välja mellan här, men för att sammanfatta det så tror jag att elden är det kapitalistiska samhället vi lever i.

Om vi t.ex. ser på konceptet “evig tillväxt” så upplever jag att sambandet mellan människokroppen och jordakroppen återigen blir tydligt. Vi beter oss som om jorden har oändliga resurser och människan oändligt med energi. Men jorden har bara så många resurser och vi människor har bara så mycket energi. Så vad händer när vi börjar gå över de här gränserna?

Sociala medier spär såklart på den här elden genom att konstant mata oss med information från världens alla hörn. Polerade, filtrerade inblickar in i nästan vems som helst tillvaro gör att vår bild av vad som är normalt eller tillräckligt plötsligt expanderas utan gränser. Plötsligt kan vi bli vad vi vill och vem vi vill. Där vi tidigare jämförde oss med grannen eller kollegan jämför vi oss nu med hollywoodkändisar. Allt är åtkomligt och hela världen är vårt smörgåsbord. Inte konstigt att vi då har svårt för att sätta gränser på vårt konsumerande.

Men det som verkar ligga i botten av den här elden, det som verkar upprätthålla hela det här rådande konsumtionssamhället, tror jag är något ännu djupare än så. Nämligen människans syn på sitt eget värde.

Det kanske låter motsägelsefullt. Är inte problemet att vi människor ställer oss över miljön och ser oss själva och våra behov som viktigare än t.ex. ekosystemets?

Jo, på sätt och vis. Men jag vill föreslå en tanke. Tänk om detta egocentriska perspektivet inte är sann självkärlek? Utan snarare ett resultat av en djup känsla av otillräcklighet och meningslöshet?

Om vi verkligen var nöjda med oss själva, om vi verkligen visste att vårt värde inte ligger i vad vi har, vad vi åstadkommer eller hur vi ser ut, om vi visste att allt vi behöver finns inom oss själva - skulle vi då verkligen känna de här behoven av att “köpa saker vi inte behöver för pengar vi inte har för att imponera på människor vi inte känner”? för att citera Fight Club.

Det verkar som att någonstans längs vägen så har vi lärt oss att vi behöver prestera för att ens vara värdiga att finnas och ta plats på den här jorden. Det är inte tillräckligt att bara vara människa. Vi ska vara produktiva, effektiva, duktiga, framgångsrika, snygga, anpassningsbara multitaskers. Vi ska även vara engagerade föräldrar, dedikerade partners och pålitliga vänner. Vi ska göra allt på samma gång och vara allt för alla hela tiden. Vi ska ständigt vara uppkopplade och anträffningsbara. När finns det tid för vila och sann avkoppling?

Det finns nog flera hundra saker till jag hade kunnat ta upp som bidrar till den inre stressen som människor upplever idag, men jag tror att ni är med på banan. Vårt samhälle är helt enkelt inte utformat efter människan, utan efter vinst och kapital. Detta sliter på människan och det sliter på vår natur, som vi ju är direkt sammankopplade med.

Så hur släcker man en brand? Min första tanke var “med vatten”. Om elden i detta fallet är ett samhällssystem som är grundat i en kollektiv känsla av otillräcklighet… så antar jag att vattnet skulle vara självkärlek.

Så i min utopi-värld där människor verkligen har lärt sig att älska och acceptera sig själva precis som de är... där mår människor BRA. De tar hand om sig själva, både fysiskt, psykiskt och själsligt.

De är inte rädda för att sätta gränser, för de prioriterar sitt eget välmående och sin hälsa. De vet att de behöver fylla sin egen bägare innan de kan ge till någon annan.

(Disclaimer: Det verkar finnas en nuvarande tro i vårt samhälle att självkärlek är något själviskt som endast leder till egoistiska handlingar. Detta är långt ifrån min upplevelse. Min upplevelse är att ju mer vi älskar oss själva, ju mer älskar vi också andra människor. Våra hjärtan öppnas upp och vi inser att det vi har dömt i andra egentligen är saker vi dömt i oss själva. När vi förlåter oss själva och ger oss själva empati och förståelse så börjar vi automatiskt se på andra med mer förlåtande och accepterande ögon.)

När sann självkärlek blir den nya normen så sker automatiskt en förändring av värderingar i samhället. Plötsligt är inte prylar, status eller att klättra på karriärstegen så viktigt längre. Nu prioriterar man istället välmående, läkning, inre ro, tid för sina nära och kära, tid för att vara i naturen och tid för personlig utveckling i form av intressen och hobbies. Det bestäms därför att arbetstiden ska gå ner och fördelas mycket mer effektivt.

När folk börjar må bättre ser man också en ökning av empati och medkänsla i samhället. Man börjar tänka mer kollektivistiskt och mindre individualistiskt. Man börjar fråga "vad vore bäst för helheten?" och börjar omplanera samhällsstrukturerna utifrån rättvisa, jämställdhet och jämlikhet.

Så för att sammanfatta... vad tror jag är lösningen på den rådande utbrändheten i samhället? Jag tror att vi behöver skala av, sakta ner, förenkla. Vi behöver röra oss bort från överflödet och tillbaka till "the basics" - det som verkligen spelar roll. I mina ögon - community, natur och kärlek. Detta tror jag är läkande både för oss människor och jorden. Men för att komma dit behöver en inre kollektiv förändring av värderingar ske, värderingar som jag tror i dagsläget präglas mycket av vår egen självbild. Därför tror jag alltså att det första steget är, som alltid, att börja med oss själva. Jag tror att utsidan alltid är en reflektion av vår insida och när vi läker våra inre konflikter kommer de yttre konflikterna vi ser att sakta börja upplösas med.