Att ha en kropp eller va en kropp

• Är vi vår kropp eller har vi en kropp?

• Vad gör det med oss att glömma kroppen eller närvara i den?

• Har vi blivit för mycket huvudfotingar i vårt samhälle? Varför har vi det?

• Vad tjänar vi på det och vad kostar det oss?

Jag älskar de här frågorna. Det är något jag reflekterar över ofta och något jag verkligen strävar efter, att vara mer närvarande i min kropp. Ibland känns det nästan som hela poängen med mitt liv, att liksom flytta in i min egen kropp. Att bygga bo där. Finna ro där.

Jag tycker om att se på min kropp som ett hem.

Det är något jag länge har undrat, var mitt fysiska hem är. Men varje gång jag verkligen kommer in i min kropp så inser jag att jag är ju hemma, min kropp är mitt hem.

Jag tror att vår kropp besitter en visdom som våra huvuden inte gör. För våra huvuden, eller "minds" som man säger på engelska, kan bara utgå ifrån vad vi har lärt oss och upplevt, inte mer. Vår kropp däremot verkar besitta en visdom som är mycket djupare än så. Instinktiv, primitiv. Som om den vore kopplad till en högre intelligens. En del av ett större nätverk, kanske mänsklighetens eller planetens.

Jag vill förtydliga att jag inte ser huvudet som något ont eller dåligt. Vår hjärna är fantastisk och det är fantastiskt att vi har förmågan att tänka, analysera, lära oss språk och allt annat fantastiskt som den möjliggör. Men jag upplever att det finns en obalans i vårt samhälle idag mellan hjärna och kropp där hjärnan dominerar och kroppen glöms bort.

Jag tror att vi blir oerhört begränsade när vi bara lever inuti våra huvuden, som vi gör nu. Vi missar liksom själva magin med att vara människa. Saker och ting blir väldigt gråa och fyrkantiga, för allting intellektualiseras. När vi sätter ord och namn på allt så tar vi ifrån det skönheten och storheten. Vi förminskar det. Se t.ex. på små barn, de är verkligen fullt närvarande i sina kroppar. För dem är allting nytt och spännande (eller jättejobbigt), men de lever liksom sina liv i förundran. De tar verkligen in den där nyckelpigan eller den där barken på trädet som vi omedvetet kategoriserar mentalt, om vi ens lägger märke till det.

Jag tror att det är en stor anledning till att många människor är deprimerade idag, för att vi lever för mycket i våra huvuden. Vi tänker oss ledsna. Vi skapar problem som kanske egentligen inte finns, eller så grubblar vi för mycket över de problem som finns, och glömmer bort allt det vackra i vår värld. Vi skapar vårt lidande till stor utsträckning och vi är helt omedvetna om det för det är det vi har blivit lärda.

Jag ser också ett tydligt samband mellan vår relation till våra kroppar och vår relation till jorden. Som jag har nämnt i tidigare texter så tror jag att vi är en del av naturen, och vår relation till oss själva speglas i vår relation till den och vice versa. De flesta av oss lever till stor del bortkopplade från våra kroppar på samma sätt som vi lever bortkopplade från naturen. Vi går runt på asfalt med huvudet i skyn och har glömt att de här två platserna är egentligen våra enda sanna hem. Jag tror att vi behöver komma ner på jorden och ner i våra kroppar för att bli fullt närvarande om vi ska kunna läka oss själva och livet på den här planeten.

Och som vanligt så börjar det med mig.