Fördjupningsarbete

Det har tagit mig ett tag att svara på den här frågan, dels för att jag inte har varit på en bra plats i mig själv den senaste veckan, men också för att jag inte har vetat vad jag vill fördjupa mig i.

Jag har fortfarande inte bestämt mig helt, men jag har en idé som lockar. Ett frö av inspiration som jag kan dela med er.

Min fråga har varit från början "hur kan jag vara I den här världen, men inte AV?". Hur kan jag leva i det här samhället så autentiskt och förkroppsligat som möjligt? Det är en stor utmaning för mig, att inte påverkas av samhällsnormer, speciellt när jag bor i stan, som jag gör nu.

Det gör att jag på många sätt känner mig delad. Som att en del av mig är väldigt djup och obebrydd om materiella saker. Den är vis, nästan moderlig. Ålderslös. Den är djupt förankrad i jorden och dess cykler. Den vet att vi kommer från jorden och att vi en dag ska återvända till den. Den har ett lugn och ett tålamod, en tillit till livets processer. Den känns som en gammal, gammal vis kvinna.

Sen är det den andra delen... kanske vi kan kalla det mitt ego? Jo, det är mitt ego-jag. Den jag identifierar mig med utifrån "samhällets" ögon. En 27-årig svensk kvinna. På något sätt så känns det som att detta kommer med så himla många förväntningar på hur man ska vara och se ut. Och jag har aldrig känt att jag kan leva upp till det eller passa in i den rollen. Därför kände jag mig så fri när jag reste - där var jag ålderslös och etnicitetslös. Jag var bara en människa på jorden.

Sen jag kom tillbaka till Sverige så märker jag hur jag omedvetet försökt och fortfarande försöker ta på mig en dräkt som inte passar. Här känner jag mig bara fel. Fel kropp, fel tid. 

Det är som att en del av mig inte riktigt vågar stå helt naken här i min sanning. Helt rå. Helt autentisk. Jag vet inte varför och jag vill inte heller försöka påtvinga någonting, för jag vet att det bara kan ske organiskt, i sin egen tid.

Men jag försöker iaf blenda de här två världarna. Jag vill stå med en fot i varje värld, en fot i det spirituella och en i det materiella. Och det känns som att vägen till det är embodiment, förkroppsligande. Alltså, ner i kroppen. Ut från huvudet och ner i kroppen.

För kroppen vet. Kroppen behöver inte tänka sig fram till rätt svar, rätt väg. Den vet. Om jag bara kan släppa taget och låta den styra.

Men ja, det känns ibland som ett inre krig. En inre konflikt mellan mitt ego och mitt "högre jag". Mellan mitt huvud och min kropp.

Hur som helst, till själva uppgiften... Fördjupningsarbetet. Den idén som kom till mig var en slags spoken word med hjälp av kroppen. Jag vet inte exakt hur det skulle se ut eller gå till, men jag kom att tänka på en kvinna som jag sett på Facebook som jag tycker är otroligt inspirerande och klok. Har sett henne dela videos där hon gör just detta. Så kanske att jag försöker mig på en egen version av detta. Att liksom låta kroppen tala på nåt sätt. Eller så blir det något helt annat, men kopplat till embodiment på något sätt. :)

UPD: en ny idé landade i mig. Varje vecka vill jag göra minst en aktivitet som tar mig ner i kroppen. Det kan vara att gå på ett frigörande dans-pass, att åka till skogen och vandra, att kallbada i havet eller gå till gymmet och träna. Jag vill nog försöka att dokumentera det på något sätt, som ett sätt att hålla mig själv accountable. Hur exakt det ska ske vet jag inte, för jag vill inte heller att det ska bli en jobbig grej. Om någon har något tips tar jag gärna emot det. :)